Det är något extra med att slå Rögle, det går inte att komma ifrån. Det var galet roligt med första derbyt Lilltjejen och jag var på, hösten -10 i Arenan – matchen Malmö vann med 7-3 Det var fantastiskt kul att vara i Ängelholm i höstas och sitta brevid Malmös klack. Alla mina farhågor för hennes små oskyldiga änglaöron kom fullständigt på skam, det var inga ”Döda”, det var max två gånger ”Hata”. Däremot var det massa ”Älska Malmö”, ”Ska ni gå hem nu” och min favorit ”Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, jag drömde vi gick upp igen, och Rögle ååååkte ut” Hon kommer att komma ihåg den matchen länge, hur stora tuffa ståplatskillar sträckte ut sina stora nävar genom staketet och gjorde High Five med mitt lilla Malmöfan i sin lite stora Redhawks-tröja när Malmö gjorde 5-2. Det är idrott och supporterskap när det är som vackrast.

Förlustmatchen hemma senare på hösten förtränger vi allt vad vi kan.

Ikväll var hon inte med, det blir för sent för henne med vardagsmatcher när inte morfar är med och kan köra henne hem efteråt. Och morfar har gett upp den här säsongen… Men hon tittade på TV hemma hos sin pappa och hon kunde inte sitta stilla så nervös hon var och hon tvärvägrade gå och lägga sig innan matchen var slut. Det är min dotter, det. Jag älskar dem alla tre ohemult mycket – men det är så roligt, så roligt att hon och jag och morfar (alltså min pappa, om ni inte begrep det) delar detta intresse. Tre generationer som gillar att gå på hockey ihop, det gör mig glad!

Iallafall, två poäng ikväll. Inte tre, det hade varit det bästa och ”nyttigaste”, men iallafall två. Som Malmö-supporter har man lärt sig att vara glad för det lilla Och vi vann över Rögle! Vi vann Skånederbyt (det sista för säsongen?), nu kan jag sova gott.

Så nu får jag vänta till klockan sju ikväll och tvätta. Egentligen borde jag ha städat hela lägenheten vid det här laget så det bara var tvätten kvar, men jag flydde fältet hem till världens bästa väninna istället. Och när jag kom hem därifrån idag så skulle jag bara vila tio minuter på soffan…….. Tada, en och en halv timme senare vaknade jag. Varför är jag så trött??  Nu ser lägenheten ut som värsta hemska How clean is your house-wannabee och jag ska ta tag i den när jag skrivit klart detta.

Utnyttjar nog inte alla fyra timmarna ikväll tror jag, utan tvättar de mest akuta och äldstas jobbarskjortor så att hon klarar sig – sen får det nog räcka. Då kommer jag kanske i säng i vettig tid trots allt, men f-n vet om jag kommer att somna…

Mer spännande söndag än så blir det inte härifrån.

Fast, det är klart. Det finns en grej……. Som jag alldeles säkert inte kommer att få anledning att återkomma om.  Som inte går att skriva om. Som inte går att prata om (alls faktiskt!).  Som jag skulle behöva skriva om. Nån annanstans…. Inte här. Absolut inte här.

Jag gillar Stockholm, rent generellt. Jag gillar storstadspuls – så jag känner mig ganska hemma här. Borde bo i en storstad, en ”riktig” storstad.
Paris. Jag borde bo i Paris.

Kanske om tio år när Lilldottern tagit studenten. Så länge får jag nöja mig med att njuta av lite jobbresor till Stockholm. Som jag gillar.

Självklart är det inte ok att säga sådant som Hugo sägs ha sagt, det är så absolut inte ok att jag inte tänker kommentera det vidare.

Men, Kents domedagsprofetia då?  Jag är inte kompetent nog att bedöma om vad som finns för ”kryphål” och möjligheter och risker – men jag tänker att vore det verkligen det värsta som kunde hända, om det blev en förening i Division ett? Att man fick backa bandet och börja om från början igen, ”gör om, gör rätt”? Ta det lilla lugna, och bygga på det man har. Problemet blir förstås att behålla de duktiga juniorerna som kommer att vilja spela  med bättre lag, i finare arenor – jag har inga svar på hur man ska lösa det.

Jag kan bara prata för mig själv – jag har gått på hockey i Isstadion förr och jag kan absolut tänka mig att göra det igen. Frågan är hur många som kan det? Hur kul är det egentligen att spela Div 1 – hockey inför 1500 pers på läktaren?

Nej, jag har inga svar. Och jag vet inte vad det finns för avtalstexter att falla tillbaka på om det skulle vara så – men Hugo är väl en affärsman i första hand och att bara ”sticka för att det blåser kallt” känns väl sådär moget?

Som sagt, jag vet inte – men i samband med att jag startade om bloggen tänker jag göra som proffsbloggarna och Etikettera alla inlägg, så nu finns en kategori som heter ”Redhawks”. Sen får vi se vad det blir för övriga kategorier.

Har, mer och mer, saknat skrivandet. Facebook har tagit en del av vardagstankarna, men de där långa funderingarna – de har liksom inte fått plats där. Och så har jag tänkt att ”jag borde ta upp bloggandet, men vad hade jag för lösenord?” och ”Nej, det blir så prestationsinriktat”. Men nu bara satte jag mig ner, klickade upp WordPress och lät ryggmärgen tala om för mig vilket lösenord jag hade.

Prestationsångesten och skrivkrampen har jag lagt ner i översta lådan. Det här får bli som det blir, säkert är det många läsare som tröttnat på att jag inte uppdaterat och trott att bloggen varit död. En del av er har fått en liten ”flash” på FB, en del av er som hittade hit från FB är kanske nya – och kanske, kanske har en och annan läsare hittat hit på annat sätt. Och egentligen kvittar det, jag skriver inte för er skull, jag skriver för min egen. Bara.

Annars är det Status Quo – fortfarande singel, fortfarande i samma lägenhet, på samma jobb. Äldsta dottern kom hem från Paris efter sju månader och är nu hemlös, eller så har hon tre hem (mamma, pappa, pojkvän) beroende på hur man ser det. Letar lägenhet gör hon så om någon har en etta eller två i Lund eller Malmö att hyra ut - hojta gärna till. Den ska ligga centralt, vara ljus och fräsch och ha billig hyra – det kan väl inte vara så svårt  Eller också tar hon bara vad hon kan få…..

Let’s go blogging!

Hur som haver så har jag minsann varit i London!

Och det var så j-a bra att jag vet inte vad jag ska skriva. Det var bara toppen – vädret, programmet, kollegerna, shoppingen. Allt!

Me so happy!

Det är inte ofta jag gör det, men ikväll handlade det om ”fetmaoperation” – om Gastric ByPass.

Och ska man tro på TV, på Kalla Fakta, så är det ingen idé att operera sig för man får ändå en massa andra problem – blir man inte alkoholist så har man inte råd att operera bort överskottshud eller så ångrar man sig. 

Well, jag väljer att INTE tro på Kalla Fakta. Jag har både kompisar och en riktig vän som gjort en sådan operation – kompisarna för några år sen och vännen ganska nyligen. De är nöjda allihop, de två har helt klart fått ‘nya liv’, för den tredje är det för kort tid sen operationen men visst har det hänt saker där också!

I samtliga dessa fall har de förlängt sina liv med många år, de kan nu planera för att vara med på barnens bröllop eller sina egna 50- och 60-årsdagar.

Dock kan de inte längre sitta och moffa i sig en hel påse ostbågar, eller hinka i sig litervis med öl, eller undra var vinet tog vägen som var i bag-in-boxen. Nej, det kan de inte. Men de kan så mycket mer, och de kommer att fortsätta kunna så mycket mer så mycket längre.

Ingen av dem ångrar sig, ingen av dem är alkoholist. Alla tre har nära runtomkring som bryr sig och stöttar och hjälper. Vet inte om det spelar in.

GBP är ingen ”quick fix” där man går till läkaren, opereras och sen fortsätter leva som innan. Det är -som en läkare sa i programmet – en tvingande beteendeterapi. Man måste ändra livsstil annars fixar man inte det. Enkelt, men ändå svårt för vissa.

GBP är inte första utvägen, inte heller andra eller tredje. GBP är ofta sista utvägen – man har lurat kroppen så många gånger med alla möjliga typer av dieter att man inte längre kan gå ner på vanligt vis. Det är sista utvägen, antingen gör man detta eller så dör man. Kanske inte meddetsamma, men definitivt snabbar än vad man skulle gjort annars.

Och jag är glad att möjligheten finns, att mina vänner får finnas här på jorden lite längre.

Äldsta dottern flyttade till Paris för att bo och jobba på Disneyland i sju månader.

Hon åkte igår och jag har inte träffat henne sådär jättemycket de senaste månader hemma heller, men bara vetskapen att hon nu bor utanför Paris och inte tre kilometer från mig känns. Jag vet inte vad det känns, men det känns.

Jag har alltid uppmuntrat dem att bo utomlands, jag vill ha självständiga och frigående barn som klarar sig själva som vuxna – men när jag nu får ett sms från henne från hennes nya franska nummer kan jag inte bara rycka på axlarna.

Det är en konstig blandning av ”ja, vad duktig hon är”, ””hjälp hur gammal är jag nu då?” och ”häftigt vilka möjligheter det finns nuförtiden”. Går inte att beskriva, men känns nog mest bra.

Nanne Grönwall säger det så väldigt bra i ”Att lära änglar segla”:

Nej, det är inte lätt men jag känner ändå att jag gjort något rätt när hon ringer från Paris och gratulerar sin pappa på födelsedagen.

Säsongen tog slut igår, det var avsevärt mycket tidigare än vad det var tänkt från början men vad kan man säga?

Jo, det finns väl hur mycket som helst att säga egentligen. Ingen är nöjd med en åttondeplats.  Men det är inte någon nyhet, det har redan skrivits spaltkilometrar om vad som gått fel i årets Rödhökar – alla möjliga tyckare har uttryckt åsikter. Så jag gör inte det.

Ja, jag är besviken. Som f-n rent ut sagt. Men samtidigt ser jag ingen nytta i att hänga den ene efter den andre – gjort är gjort och nu får vi se framåt. Nu kommer en ny tränare, ny sportchef och mycket nytt blod och nya tankar in.

”Nu kan det inte bli värre, sa pessimisten. Joho, det kan det visst, sa optimisten ”

Jag var iallafall på gratismatchen igår mot Borås och jag uppskattar gesten. Jag uppskattar också att priserna i shoppen var sänkta med 30% och att det därmed kunde bli en matchtröja i födelsedagspresent till Lillskruttan. Den kan hon ha nästa säsong när vi stöttar laget upp i kvalserien!

Nu är det dags att njuta av våren och sommaren med allt vad det betyder och sen i höst tar vi nya tag!

I höst ska jag och Lillskruttan stå upp för Malmö.  Så många matcher vi kan.

Och jag hoppas vi får gott om sällskap!