JA! Även om målet i säsongsstarten var direktkval så blev det ju inte så och nu är vi glada för en förkvalsplats. Sist i den tabellen och med endast 52 sekunders marginal – men, som Malmösupporter har man lärt sig vara glad för det lilla….

Nu har jag väldigt dåliga vibbar inför VIK på söndag, minns en alldeles förfärlig match i höstas som slutade 2-6 men iaf – den här säsongen BLEV längre än förra. Och personligen var det den enda önskan jag hade.

Sen måste jag också tipsa om det här öppna brevet. Det kom upp som “mest lästa inlägg” eller nåt när jag loggade in på WP, annars hade jag aldrig hittat det. Det är så otroligt bra att jag önskar att jag hade skrivit det själv.

Men jag skulle kunna travestera det lite och be Malmö spela för min 9-åriga dotter, hon som var på sin första match för två år sen och som alltid hejar på Malmö. Hon som säger att “Mamma, vi kommer aldrig sluta heja på Malmö”. Hon började gå på hockey 2010 – det var ingen mästerskapsäsong för Malmö, hon gillade det ändå och nu kan hon inte tänka sig att heja på något annat lag. Hon har ännu aldrig varit med om “medgång” för Malmö. Hon är raka motsatsen till en medgångsupporter  Spela för henne, spela för att hon ska kunna bära sin Redhawks-halsduk med stolthet på skolgården. Man vill plocka ner månen åt henne, så fantastisk hon är – då kan ni väl spela er bästa, uppoffrande, kämpande, hockey för henne?

Något senare än alla andra tar jag mig tid att gratulera Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel till deras lilla flicka, det är alltid glädje när barn föds.

Sen är just denna födelse lite speciell, det kan man inte komma ifrån.

Och namnet kan man – och har man tydligen – synpunkter på. Jag tycker det är ett hemskt namn och ser endast Joey’s manager i “Vänner” framför mig, men jag får väl vänja mig.  Tror inte att det här lilla flickebarnet kommer att kedjeröka och prata med gäll röst

Till sist – Estelle är Arvsprinsessa. Inget annat. Hon är inte Kronprinsessa, det är hennes mamma. Hennes lillasystrar (om hon får några, och det hoppas jag hon får) kommer att vara prinsessor. MEN – det finns bara en Kronprinsessa, det finns bara en Arvsprinsessa.  Bra, då har vi gjort det klart en gång för alla.

När det blev kallt spolade Lilltjejens skolvaktmästare landhockeyrinken de har på skolan. Sen åkte alla ungarna skridsko. Hur mycket som helst.

Och nu ville hon visa mig hur duktig hon var, så vi letade reda på mina 30 år gamla skridskor och åkte in till Lunds Ishall idag. Kylan har ju – tack och lov – försvunnit så att åka utomhus var inte aktuellt.

Vad det är roligt! Det är ju jätteroligt att åka skridsko, det borde man göra oftare. Faktiskt. Lite ont i fötterna nu, men det var det värt.

Skulle jag kunna tänka mig göra fler gånger!

Jag har ju alldeles glömt bort att berätta om min fina lördagskväll.

Jag och min förstfödda flicka hade en superhärlig kväll!

Först gick vi på TGI Fridays och åt lite mat, hon drack en Cider och jag drack en öl. Minsann, drack jag en öl – det har inte hänt på länge-länge. Men jag åt Chicken Fajitas och det kändes som om det hade varit gott med en öl till. Och det var det.

Iallafall, vi åt och pratade om ditten och datten och allt möjligt och ingenting. Mätta blev vi också.

Sen gick vi bort till Filmstaden och såg JärnLadyn. Hon var nog yngst i salongen, men hon ville se filmen. Vi gick på bio för att det var en film vi båda verkligen ville se, men sen fick vi allt umgänge och allt trevligt på köpet.

Filmen var bra, Meryl Streep gör en helt otrolig prestation. Och jag insåg att jag är gammal. De gör historiska filmer om händelser som jag minns som en del av mitt liv, måste betyda att jag är gammal.

Strunt samma, vi hade en galet bra kväll. En riktig myskväll!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Dumma, j-a, Sankt Valentin.

Det här är helt klart årets värsta dag att vara singel på. Inte ens nyår är så hemsk. Då finns det alltid något att göra, då är det fest och gamman.

Nu har vi i flera dagar pumpats med kärlek-tvåsamhet-romantik-kärlek-duojagforeverandforever-reklam. Nu påminns jag varje dag om att jag har varit singel i över tre år. Och nu vill jag faktiskt inte längre. Det räcker. Jag vill ha någon som håller om mig när Malmö förlorar, som skrattar med mig när jag gör något tokigt, som peppar mig när jag tycker att det är jobbigt i livet, som gärna delar en flaska vin och ett filosofiskt samtal en fredag kväll. Jag vill ha någon att gå på promenad med och hålla i handen, jag vill att någon ska ge mig blommor.

Jag vill att någon ska älska mig. Och jag vill att han ska visa det och tala om det.

Egentligen, “egentligen”, gillar jag Alla Hjärtans Dag. Jag gillar tanken att hylla Kärlek, jag gillar Kärlek. Men just i år är det lite för mycket, det är lite för länge sedan jag hade en “egen vuxen”, lite för länge sen jag blev kysst….

Dumma j-a Sankt Valentin, detta skulle kunna ha varit en vanlig tisdag halvvägs in i Februari.

Jag ska låtsas att det är det. Nu har jag kräkt av mig lite, nu ska jag låtsas att det är vilken-tisdag-som-helst.

Det här med historia är intressant. När blir en händelse historia? Något som hände igår? I förra veckan? För ett år sen? För tio år sen? Vad är “nutidshistoria” och vad är “historia”?

Bakgrunden till dessa tankar är att jag och äldsta dottern ikväll var på bio tillsammans och såg “JärnLadyn”. För första gången på länge går det en film på bio som jag verkligen ville se. Nämnde det för dottern och hon ville också se den, men hade ont om kompisar som ville se den (och väl i salongen kunde jag förstå det, hon var lätt den yngsta i publiken…). Så vi bestämde att vi skulle gå på bio tillsammans och olika koefficienter under dagen medverkade till att det blev middag och bio på tu man hand, jag och min förstfödda. Jättemysigt!!!

Men jag insåg när jag satt där i salongen och såg – igen – hur Mrs Thatcher blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminster att “Det där kommer jag ihåg”! Det som de visade som historia på filmduken, och det som för dotten bredvid mig var historia – det mindes jag, det var en del av min uppväxt, en del av mitt liv. Då kände jag mig gammal….

Palme-mordet är historia, och vi är många som minns det. Döttrarna minns det inte, de var inte ens påtänkta då. 11 september minns äldsta dottern, men jag är osäker på mellantjejen. Lillskruttan var inte påtänkt då (det var hon iofs aldrig, hon bara “blev” men det är en annan historia….). Mordet på Anna Lindh, då levde Lillskruttan men hon var bebis. Vilken är den första historiska händelse hon kommer att minnas?? Är det Breivik, Utöya? Eller händer det något i nästa vecka som gör större intryck på henne??

Vilket är mitt första “historiska” minne? Nu sticker jag ut hakan här och säger att jag minns månlandningen. Ja, jag vet att jag bara var tre år då, men jag har ett mycket tydligt minne av mig, min mamma och min pappa i mammas sommarstuga som låg uppe på en kulle med träd runtomkring. Där stod vi och de pekade upp mot himlen och sa något om att nu åker folk till månen. Kan vara ett skapat minne, men jag tror inte det. Nästa historiska minne jag har är när kungen kröntes till kung - det VET jag att jag kommer ihåg. 

Hur kommer mina barnbarns historia att se ut? Vad kommer de att minnas som “historia”, vad kommer framtidens filmmakare göra filmer om, baserade på “sanna historier” eller “sanna livsöden”?

Och viktigast av allt – ÄR jag gammal för att jag minns händelser som det nu görs film om??

Filmen var för övrigt klart sevärd!

Har ni läst den här artikeln? 

Vad ångrar människor mest på dödsbädden?

Intressant. Och något att ta till sig medan man fortfarande kan ändra på något i sitt liv.

Man kan välja att vara glad, det stämmer. Jag väljer att vara glad, men ibland blir jag arg. Det tänker jag fortsätta bli, men i huvudsak ska jag välja att vara glad.

“Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.” Det tror jag håller på att förändras, dels gäller det nu både män och kvinnor och dels kommer nog männen att ångra sig lite mindre. Fler och fler män ÄR hemma med sina barn. Men fortfarande är det – nog – ingen som sagt på sin dödsbädd “Jag ångrar att jag inte tillbringade fler timmar på jobbet”….

Dock behövs ju jobbet om man ska kunna uppfylla drömmarna. Och jag har drömmar kvar att uppfylla. Och jag ska kämpa för att de ska gå i uppfyllelse. Då kan jag iallafall inte ångra att jag inte försökte….

Idag har jag lagt ner. Efter en periods VIP-medlemskap på en “seriös” nätdejtingsajt räcker det.

Bestämde redan från början att jag skulle ge det en begränsad tid, som nu blev dubbelt så lång mot vad jag tänkt eftersom jag missade säga upp abonnemanget i tid och man – tydligen – band sig för tre månader i taget.

Nåja, nu är jag iallafall borta från den delen av cyperspejs. Utan att ha varit på en endaste dejt. Det kan man väl, kanske om man vill, kalla för ett misslyckande. Men jag väljer att inte göra det.

Jag väljer att gå ut IRL med högt huvud och tänka att jag träffar en “man som passar mig” på annat lämpligt sätt. Och gör jag inte det – ja, då får det väl vara så då. Jag lever hellre ensam än med någon som jag har bara för att inte vara ensam.

Får gå våren till mötes på min egen stig istället för på parparaden. Det blir bra det också.

Aj. Det här gör så ont, så ont.

Det finns inget lag jag unnar en Elitserieplats så mycket som Leksand – men det är inte det det handlar om nu. Att bli utspelad så på det viset när man kämpar för att förlänga säsongen, det är inte ok. Vad hände? Hur kunde det gå så fel?

Det gör ont i mitt röd-vit-svarta hjärta att förlora med 0-6, för en match med de siffrorna kan aldrig någonsin varit jämn.

Men det gör minst lika ont med alla dessa tyckare, supportrar till andra lag, “experter” och annat som inte kan dölja sin (skade)glädje. 

Jag vet inte vad som hände, jag vet inte var felet är, varför Malmö “aldrig” kan ta sig samman vid viktiga matcher. Vad händer och varför?

Det jag vet är att det gör ont. Och att loppet inte är helt kört (tack Tingsryd!!!), men att de har mycket att jobba med under uppehållet nu.

Och jag vet att en dag kommer Malmö att gå upp igen. En dag kommer Malmö att spela i ES igen. En dag kommer alla de som skrattar nöjt nu att vara tysta.

En dag…..